Vad heter ni som driver bloggen?
Har ni varit kära ngn gång?
Vad gör ni på träningarna?
Känner ni en blond pojke vid namn Peeta?
Heter någon av er Allu?
Ha så kul :D

Idag slutade jag 16.10 som vanligt, fick reda på att det är teknikprov nästa vecka -.- Hade också en massa läxor att göra, som jag gjorde sen hemma. Hade tänkt och dra upp till hallen och skjuta lite, behövligt. Men när jag kollade på klockan var den 7, ville också gymma (fråga mig inte hur jag hade tänkt komma in på gymmet) så jag tänkte att jag kör mitt skott pass på onsdag istället.

Riktigt längesen känns det som, kikade bara in här slumpmässigt :P Livet har rullat på mycket sen mitt senaste inlägg, MYCKET har hänt.

Genom livet kommer tvivel att guida dig, för man kan ju inte alltid vara säker på sin sak, inte sant? Men det är det livet går ut på, att fighta tillbaka tvivlet - Vi måste kriga för vårat självförtroende och inte ge upp så lätt. Funkar det inte första gången, so what? Det kommer funka efter kanske hundrade gången men och, och om det funkar efter hundrade gången - Du lyckades med ditt mål och det är det som verkligen betyder något. Varför ska vi låta tvivlet stoppa oss? Tvivlet är ingen människa, det är ingen speciell utan tvivlet är du. Det är du som står i vägen för dig, och hur melankoliskt låter inte det? Vem står i vägen för sig själv? Ingen. Precis ingen står i vägen för sig själv, så gör inte heller det.

Sist jag dribblade och sköt i en hall var i fredags, alltså 3 dagar sen. Tror ni inte att jag idag är lite smått ledsen och saknar hallen som en galning? Haha, asså satt nyss och funderade och ba: "Jag vill träna..." Fast jag lovade mig själv att inte röra en boll tills imorrn för måste få tillbaka 100% passion och motivation, eller motivation har jag men måste få tillbaka min "styrka", min inre styrka :P Så får längta lite till idag till imorgon!

Känner ni igen er när man intalar sig själv att imorgon är en "brand new start" och man är glad över att äntligen utvecklas vidare, men att imorgon aldrig blir den där nya starten på något alls? Man stannar upp för några sekunder och undrar: Vad är det som hindrar mig? Speciellt om man tidigare lyckats med att vända något bra/mindre bra till något bättre. Oftast står vi själva i vägen, för ingen annan kan hindra en människa ifrån att lyckas - Den enda som kan stoppa oss är vi själva, det är bara vi som kan ge upp och sluta kämpa. Låter kanske klyschigt, men det är så det är. Egentligen borde vi inte tillåta oss själva att göra så, varför ska vi förhindra vår egna lycka? Vi lever en gång, varför kan vi inte bara göra det vi känner för och vara nöjda och glada? Vad tjänar det till att vara ledsen när man kan vara glad? Vi har många förebilder som visat att hardwork hjälper en till att lyckas, om dem lyckades varför skulle inte vi lyckas? Dem var också människor som från början inte kunde någonting men som tränade och lyckades bli riktigt bra. Och jag vet vad dålig mentalitet gör med en, hur man ibland bara vill ta tag i den och kasta ut den i soporna, såga sönder den eller något! Det är sjukt jobbigt när den där jävla rösten kommer fram från ingenstans och trycker ner dig, utan att du riktigt är angelägen om det. Därför ska man försöka sätta stopp för den innan den blir en vana som är svår att få bort, det är som en mild sjukdom nästan. Ju tidigare man upptäcker den desto bättre.

Jag vill tillägna detta inlägg till alla er som fortfarande står vid min sida, trots allt ni vet om mig.

Finns det dagar då du också undrar hur det kommer gå? Är du också rädd?

Vet faktiskt inte varför jag fortsätter skriva, vår lagblogg har typ tappat syftet :P Bara mobbade jag som skriver haha, fråga mig inte varför. Men jag gillar att dela med mig av mina dagar, även fast ingen riktigt bryr sig.

När jag duscha - ja, duscha - så kom jag på en sak. För kanske bara några månader sen hade jag varit "hon som gav upp", för att jag inte hade orkat kämpa emot. Men idag så insåg jag en grej, idag tappade jag bollen flera gånger, jag var ingen god ledare på planen som en riktig guard ska vara - visst blev jag arg på mig själv - men bara för att jag förändrats under de senaste veckorna beslöt jag mig plötsligt under träningen för att träna stenhårt med bollbehandlingen och att kolla upp. Jag behövde inte ens tänka 2 gånger innan hjärnan sa åt mig att fortsätta. När jag gör fel skäms jag, om jag gör en layup fast jag kanske skulle passat istället så skäms jag, jag tänker typ: Vad fan gör jag? Skrattar de på läktarn åt mig? Tycker de i mitt lag på plan att jag suger?

Orienteringsprov idag! :P Gick faktiskt helt okej, bara att jag kom 40 minuter försent... :P jag gick vilse okej! :P haha fast asså blev inte panikslagen eller nåt, trots att det bara var träd runt om mig och medan jag var vilse hitta jag ändå alla kontroller och allt. Så kanske får vg! :) woohoo

Idag är jag allmänt lycklig :) haha de är rätt skönt, blev sådär när jag steg in i hallen.